Rölleka innehåller vitamin K, essentiella oljor, bitterämnen – ahilein, polyfenoler, cyanogeniska glykosider, akonitsyra och växtslem. Essentiella oljor kan ibland vara blå på grund av azulen, som beror på fysiologiska variationer, metoder och tid för destillation. De innehåller också cineol, pinen, caryophyllene, tujon, borneol, myrsyra och isovalericsyra, etc.

Johannesört innehåller blandade tanniner med övervägande del av katekina tanniner, essentiella oljor, kåda, antocyaniner, det röda pigmentet hypericin, karoten, flavonoida glykosider (hesperidin, rutin, quercitrin och andra som producerar gult pigment), kolin, vitamin C och spår av alkaloider. De essentiella oljorna doftar som tallolja; den består av cadinen och andra sesquiterpener, isovalericsyra och litet azulen.

I alla delar av groblad (ört) finns aucubin, invertasenzym, emulsion, tyrosinas och koagulas. Ett blad innehåller 4% tanniner, pektin, citronsyra, vitamin C, saponiner och phytoncider. Grobladfrön är rika på olja, växtslem, proteiner och glukos.

Denna växts saft är rik på alkaloider liknande opiumalkaloider. Färsk saft har antibakteriella och svampdödande egenskaper (bevisat effektiv mot den patogena svampen trichophyton).

Om levande och färsk växt skärs av utsöndrar den en orange mjölkaktig vätska. Dess surhet, bitterhet och giftighet har länge dragit uppmärksamhet till sig och den har använts ända ifrån antiken fram till idag.

Denna planta och dess mjölkaktiga vätska innehåller: kåda, något essentiell olja och omkring 10 olika alkaloider: chelidonin, homochelidonin, sanguinarin, chelerythrin, etc. Alkaloiderna är isoquinolinderivater och liknar opiumalkaloider. Växten innehåller också några organiska syror såsom: äppelsyra, citronsyra, etc. Den mest framträdande alkaloiden är chelidonin. Den har lugnande egenskaper, vilka påminner om papaverin.

Åkerfräkens (vanlig fräken) beståndsdelar är kiselsyror, saponiner (equisetonin), som är vattenlösliga och när de utsätts för hydrolys sönderdelas de till glukos, arabinos och aglykon priverogenin. Den innehåller också akonit-, oxal- och äppelsyra, harts, tanniner, pektin, flavonoider, glykosider, vitamin C, karotenoider och bitterämnen liknade de i de flesta sapponina växter.

Mattlummer (örter från släktet mattlummer) – dess sporer sprids ut över områdena av angripen hud, speciellt på patienter som är sängbundna under längre perioder.

Roten från kardborre har renande, svettdrivande, urindrivande, magstärkande, antiflegmatiska och aptitstimulerande effekter. Oftast används den för att öka avlägsnandet av överskottsvätska från kroppen; som förebyggande mot inflammation och den stimulerar också gallsekretion.

Som elixir används den utvändigt vid eksem, sår, syfilis, gonorré och reumatisk artrit. Det finns bevis för positiva effekter vid psoriasisbehandling. Den är också mycket populär inom etnomedicin där den används som bot mot skalpsjukdomar.

Rot av kardborre innehåller 45% inulin, slem, är rik på kolhydrater, små mängder essentiella oljor (som har över 60 identifierade substanser), sitosterol, stigmasterol, phytoncider, bitterämnen, etc.

Ringblomma kan användas både oralt och utvärtes. Generellt är den mer frekvent använd inom etnomedicin än inom vetenskapligt baserad medicin. Ringblomma är milt antiseptiskt. Den används på ett flertal sätt, som te, tinktur eller salva för att behandla vissa hudsjukdomar, speciellt svinkoppor, brännskador, sår, hudsjukdomen lichen planus och getingstick och den är även använd som antiperspirant.

Torkade ringblommor innehåller essentiella oljor, gummi, harts, ett flertal karotenoida pigment, slem, glukos, proteiner, phytosterol, salicylsyra, enzymer och ett flertal salter.

Vanlig fläder finns överallt, speciellt på fuktiga och övergivna platser, nära bebyggelse, i skogskanter, etc. Fläder bör skördas under varma och torra dagar. De hela blomklasarna bör skördas så fort plantan börjar blomma.

Blommorna innehåller heterosyder som orsakar svettning, sambunigrin (blåsyraglukosid), flavonoiden rutin (eller rutosid), tanniner, omkring 0,025% essentiella oljor (okänd struktur), resin, glukos, kolin, organiska syror, etc. En av beståndsdelarna i bark och blad är sambunigrin – en alkaloid och laxerande kåda. Bark innehåller saponiner, tanniner och kolin. Först har barken en mild smak som övergår i bitter och framkallar ett behov av att kräkas. Den har laxerande effekt och är även urindrivande vid större doser, men den kan också orsaka diarré. Mogna, saftiga bär från fläder används för att framställa rakija (konjak). Bär från fläder innehåller bortsett från glukos, en stor mängd äppelsyra och blålila pigment. Juice tillverkat av bären används ibland för att producera ett tjockt utdrag (roob sambuci) som har laxerande effekt. Varje del av växten används inom etnomedicin för att behandla olika sjukdomar.

Nässla används inom etnomedicin som en förebyggande kur och även som livsmedel. Den uppskattades även av romarna under antiken. Talrika huskurer, föreställningar, vidskeplighet och seder är förknippade med nässlan. Den växer på övergivna platser, likt ogräs.

Dess blad innehåller tanniner, mycket salter och klorofyll, myrsyra, ättiks- och smörsyra, karoten, phytosteroler, lecitin, stor mängd vitamin C and K, slem, vax och salicylsyra.

I dess brännande hår finns acetylkolin och histamin som även i små mängder av 1/10.000 ger en brännande effekt. Närvaro av glukokin kan förklara och rättfärdiga anledningen till varför nässlan används vid behandling av diabetes mellitus. Färsk nässla är fortfarande använd för att ge en brännande effekt på ställen besvärade av reumatism, ischias och nervvärk.

Vanlig arun är även känd som europeisk arun. Alltsedan antiken har den varit känd i alla europeiska nationer som den bitterört som grekerna brukade kalla “jordens galla”. Österländska nationer trodde att den hade mirakulösa krafter och kinesiska sagoberättare, inspirerade av dess helande egenskaper, utbytte vackra berättelser om den från en generation till en annan.

Innehåll: bittra glykosider: gentiopicrosid, erythro-centaurin, erytaurin, etc. Det finns 0.6 till 1% alkaloider, varav den dominanta är gentianin. Stjälken är den mest bittra delen, mindre bitter är blomman och den minst bittra delen är bladen.

Djävulsklo – är en av de mest popular antireumatiska örterna. Anledningen till detta är den bevisade effektiviteten av ämnet harpagosid och att den är säker att använda under längre tid, vilket har bevisats av ett flertal forskningsresultat.

Lila rudbeckia är en av de mest populära medicinska örterna i världen. Den har bevisats innehålla aktiva substanser, som har ansetts vara effektiva vid behandling av förkylningsbesvär, influensa och vid andra infektioner.

Den är behjälplig vid sårvård och är effektiv vid hudinfektioner, inbegripande sår, brännskador, skärsår och andra skador. Som en naturligt antibiotisk och effektiv infektionshämmare snabbar lila rudbeckia på läkandet av alla slags hudirritationer, däribland eksem och herpesinfektioner.